Ida Lindeborg

Så sjukt allt är. Vad har hänt med allt? Kan inte fatta att du är borta. Att du inte finns längre här vid mig. Kan inte fatta att allt tog slut så fort. Kan inte fatta att det aldrig kommer bli som förut. Du var här med mig. Nu är du där utan mig. Eller jag är utan dig. Du försvann ifrån mig. Du lämnade mig. Allt kunde ha varit annolunda om jag hade fått välja. Men så blev det inte. Jag fick inte välja. Det var ödet som valde hur det skulle gå och såhär blev det. Jag blev lämnad. Jag blev sårad. Jag föll. Jag är fortfarande lämnad. Jag är fortfarande sårad. Och jag föll föut men nu är jag på väg upp på fötterna igen. Det går sakta fram men jag ska ta mig upp på fötterna. Jag ska klara mg igenom skiten. Man ser aldrig hur lyckligt lottade man var förens allt är borta. Försvunnet. Spårlöst borta. Jag trodde på lögnen. Men jag måste erkänna, det var en underbar lögn. En lögn som jag aldrig vill ska bli sann. Vill inte inse sanningen i allt du sa. Eller det fanns ingen sanning i det du sa. Bara lögner och svek. Allt var bara en stor lögn. Du lovade mig. Men du svek ditt löfte. Du ljög för mig. Det är det som sårar mig mest. Att du ljög. Kommer aldrig kunna lita på någon mer. Speciellt inte kunna lita på dig. Jag gav dig allt. Mitt förtroende, mitt hjärta, min själv, men framför allt mitt liv. och nu vill jag ha tillbaka allt. Fattar inte hur man kan göra så? Du såg så äkta ut. Men allt var väl bara en sköld. Men jag är tacksam nu för att jag slipper dig. Iallafall att jag slipper höra dina lögner. Vill inte att du försvinner men att dina lögner ska försvinna. Tiderna förändrades, du förändrades, jag förändrades, för dig. Men jag antar väl att man förändras med tiden. Jag förändrades för att jag var kär. Du förändrades med tiden. Vill att du ska bli samma person som jag gillade. Som jag gillade att umgås med. Men allt är borta. Borta med vinden flög allt. Ditt förra jag, mitt riktiga jag och vi... Är borta. Borta för alltid och inget kommer någonsin tillbaka...